larm_och_kommunikation

Källor Malmö Brandkår 100 år Red. Jan Sjökvist 1994 Malmö i lågornas rov (1200 - 1893) av Richard Nilsson 1994 Från brandvakt till rökdykare - Malmö Stads Brandkår 50 år av Sven Sönnerberg 1944 Malmö Stads Brand- väsen - Förr och nu av Bror Cederström 1903 Malmö Brandkårs Museiförenings bild- arkiv Kända och okända foto- grafer Malmö Brandkårs in- struktionsbok Brandförsvaret i Malmö 1959

Kommunikation

Att kunna kommunicera med utryck- ningsenheter blev en realitet i slutet av fyrtiotalet. Som första bil fick trans- portbilen för jourhavande läkare en radiotelefon inmonterad. Därefter fick de flesta bilar sådan utrustning inmon- terad. Dessutom anskaffades ett antal bärbara apparater. På huvudbrandsta- tionen placerades basstationen med antennutrustning. Dessutom placera- des en antenn i Södervärns vattentorn för bästa räckvidd.

Läs om kommunikation på pdf-filen som du kan hämta här!

Larm och kommunikation Under senare delen av 1800-talet bröt ett antal större bränder ut i Malmö där flera av brandkårens insatser kritiserades av befolkning- en och tidningarna. Det var framför allt den långa tid det tog från det branden upptäcktes till att de första brandkårsekipagen nådde fram till brandplatsen. Brandkåren larmades dagtid oftast av att de som upptäckte branden tog sig till brandstationen och larmade. Nattetid var det brandvakten i S:t Petri kyrktorn som vid sin spaning ut över Malmö i nattmörkret kunde upptäcka om brand utbrutit någonstans och då slog larm med hjälp av ett särskilt horn. Tonstötarnas antal angav i vilken riktning branden observerats från kyrktornet. Även nattvakten kunde upp- täcka eldsvådor vid sina rundor genom staden. Tidigare hade man använt sig av en 12 pundskanon på Malmöhus fästning. När det sköts från den skulle alla som ingick i stadens brandskydd samlas vid fästningen för att få veta var det brann. Husägarna längs gatorna och vägarna till brandstället skulle levere- ra fyllda vattentunnor vid porten så att vattenhämtarna skulle kunna plocka upp dem vid larm. Brandtelegrafen var ett tekniskt framsteg och tanken var att man skulle placera ut ett stort antal larmgivare som med trådar anslöts tiill en brandtelegrafväxel på brandstationen. Staden delades in i olika områden som kunde identifieras när telegrafen larmades ge- nom att en knapp trycktes in på en larmgivare. Efter många turer i fullmäktige beslöts att Malmö skulle få sin brand- telegraf och den var i princip klar för användning när den nya brand- stationen på Rörsjön togs i bruk i april 1894. Det uppstod dock många tekniska problem och kritiken lät inte vänta på sig. Så små- ningom fick man igång anläggningen på ett tillfredsställande sätt. Den utvidgades efter hand som staden växte. På femtiotalet började man byta ut brandtelegrafen mot alarmtele- fonskåp. Det innebar att telegrafledningarna plockades ner och det allmänna telefonnätet började användas. Televerket tog emot nöd- samtalen till att börja med. Sedan flyttades den över till polisen och slutligen var det brandkåren och LAC som tog emot samtalen. Larmskåpens telefon kunde även användas av patrullerande poliser som ville komma i kontakt med stationen och tvärt om. Om man från polisens ledningscentral ville få kontakt med någon patrull kunde man få lampan över larmskåpet att blinka. Såg patrullen att lampan blinkade på ett larmskåp skulle man genast öppna skåpet och anropa ledningscentralen. Larmskåpen började plockas bort efterhand som befolkningens till- gång till egen telefon ökade och togs helt bort när telefonerna i te- leverkets telefonkiosker började förses med en särskild nödknapp. Fortfarande fanns dock några skåp vid publika idrottsanläggningar och badplatser.

Ett plånbokstort larmkort togs fram. Detta fanns re- dan när det gamla larmnum- ret 00 användes. Bilarna var då en stegbil och ett annan ambulansfabrikat. Ett större kort (ca A4) placerades ut i trapphus och på andra of- fentliga platser. Nedan visas första kortet, från 50-talet, när man lar- made via “00”, kortet från 60-talet, när “90000” intro- ducerades och kortet från 70-talet med samma infor- mation men med moder- nare fordon.

Den 17 april 1961 blev Malmö stad ansluten till Sveriges nya nödnummer för bland annat ambulans, brandkår, polis och jourhavande läkare. Senare tillkom ytterligare några myndigheter. Så här presenterades nödnumret i Malmö på Gustav Adolfs torg.

Televakten på huvudbrandstationen på sjuttiotalet.

Th. Brandkårens nya larmcentral var place- rad på andra våning- en i västra paviljong- en på huvudbrand- stationen. Den togs i drift 1974 men ersat- tes redan den 8 mars 1981 av en länsalar- meringscentral i SOS Alarms regi, som pla- cerades i östra pavil- jongen. Separata ambulans- och brandbord och i vänstra kanten syns tablån för bland an- nat automatlarm.

Televakten flyttades 1949 ner till vagnhallen på huvud- brandstationen. Foto från femtiotalet.

Larmknapp för brandtelegraf ca 1900.

T.v. Tornväktaren 1903 med sitt horn.

Brandtele- grafen ca 1943. 4 st var placera- de intill varandra.

Brandtelegrafskåp med tillbyggd mikrotele- fon.

Brandskåp för brandte- legrafen. Mindre modell.

Provning av brandtelegraf ca 1900.

Brandskåp för brand- telegrafen. Större modell.

Brandskåp för alarmtelefon.

Alarmering

Från lur till tråd till lur!

Utlarmning av styrkan från förmansexpeditionen på Augustenborgs brandsta- tion i början av femttiotalet.

Bil 2 Volvo PV444 med radiostation C-45 och anropssignalen SGK 2. 30 W, två frekvenser.

Bärbar radiosta- tion av okänd typ. Troligen en som provas. Använda bärbara apparater var an- nars den betydligt större och tyngre (22 kg) SUF-21 K med ett flertal frekvenser och den betydligt mindre, lättare (5 kg) och axelburna P-12 på 0,8 W och med en frekvens.

Omfattande information